Jag och Bonden

I förra veckan köpte jag en vit, spetsmönstrad tunika. I butiken hade jag vissa betänkligheter om den verkligen passade mig så särskilt bra, men tänkte "att allt blir bättre när man provar det hemma".
Jag ska från om med nu komma ihåg att det inte är så. För den var skitful. På mig alltså. Såg jättegravid ut. Vilket är jättefint när man är gravid, men nu är jag INTE det. Var snälla och läs det ordentligt nu, så slipper vi falska rykten om det.
Igår var sista dagen på det öppna köpet. Det är sju mil till Linköping. Tunika kostade 299:-. Bonden försöker övertyga mig om att det är dyrare att köra 14 mil för att lämna tillbaka den, än att slänga den.
Men så vill inte jag göra.
Bonden agerar chafför till Ikanohuset. Han tänker åka till bilaffärerna medan jag lämnar tillbaka tunikan. En återläming tar nu inte så lång tid, men han känner mig. Ett lagom tomt shoppingscenter ca 1,5 timme innan stängningsdags är mitt Mecka.
Lämnar tillbaka den och 299:- sätts in på mitt konto.
Klar?
Nej då, kan ju inte missa chansen att hitta något annat. Strosar runt lite.
Hökögat ser något intressant på helt otippade Bik Bok. Där visar sig världens trevligaste expedit arbeta, så av ren inspiration köper jag en puderrosa blus och en blommig klänning (hoppas hon har bra betlat!)

Åka 7 mil, lämna tillbaka en tunika för 299:- (för jag vill inte slänga den, det är ju som att kasta pengar i sjön) handlar blus och klänning för 550:-, åka 7 mil hem.

Innan jag går ut till Bonden som väntar i bilen köper jag nya underkläder (hmm uppe i närmre 900 nu..). Jag visar underkläderna för Bonden först.
Jag är ju inte dum.

Tror ni han gnällde om de andra inköpen, att åka 14 mil, billigare att slänga tunikan?

Självklart inte.