Jag och Bonden

Jag har idag var på implementering av den nya skollagen och de nya läroplanerna, det var riktigt intressant och gav en positiv känsla.
Med denna positiva känsla, helt otroligt efter en heldags föreläsning, skulle jag hämta min bil i parkeringshuset. Jag blir smått irriterad när jag ser att bilen till vänster om mig parkerat lite onödigt nära, men det är ju lätt hänt. Jag blir genast lite gladare när billåset på denna bil blippas upp och ägaren, en äldre herre närmare sig. Irritationen är bortblåst (jag har ju en positiv känsla i magen) och eftersom jag tror på vänlighet säger jag glatt:
- Så bra, du kan du få köra ut innan mig, det är ju rätt smala parkeringsrutor (för det är det!).
Till svar får jag snäsigt:
- Parkera till höger i rutan så ska du nog se att det går bra!
Jag blir alltid lika stum av förvåning över någon kan bemöta en okänd, och faktiskt vänlig, människa så otrevligt. Så jag svarar: - Jaha, du.
Det är i sådana här situationer jag vill kunna ge ett snabbt svar. Men jag hinner inte. Jag skulle ju ha sagt att varenda bil i hela raden stod lite (med betoning på lite) till vänster i rutorna när jag kom. Om han nu vill reda ut detta med den som parkerade allra först så lycka till med det liksom. Jag vill också beklaga att han är så missnöjd och lever ett så frusterarande liv att han måste ta ut det på närmsta person i omgivningen.
Fast allra helst vill jag säga:

- Jag förstår att du behöver parkera till höger i rutan, för så fet och tjockskallig som du är så kommer du väl inte ur bilen annars!