Jag och Bonden

Igår var vi på hockey. Jag har bara ett lag i mitt hjärta och det är HV71. Precis som många andra har jag tagit Stefan Livs bortgång hårt. Jag kände honom inte, fast ändå kände jag honom.

Igår kom tårarna flera gånger.
När bilderna rullade på Stefan Liv.
När Djurgårdens ordförande i sitt minnestal berättade att klubben skänker 50 000 kronor till Stefan Livs minnesfond.
När hela publiken under den tysta minuten genomförde ett gemensamt tifo och i svart och vitt bildade Stefan Livs namn över hela arenan.

Men framförallt när Djurgårdens klack, Järnkaminerna, stämde upp i hyllningssång till Stefan Liv både före och flera gånger under matchen. När de vid avblås inte hyllade sin egen seger utan i stället hyllade Stefan Liv.
När de höll upp sin banderoll "Människoliv är mer värda än lagtillhörighet".

Vi satt bredvid Järnkaminerna och både såg och hörde hur klackledaren klargjorde att om någon sa ett ljud under den tysta minuten skulle vederbörande åka ut med huvudet före. Då en person lite längre ner på sittplats under matchen började håna North Bank Supporters tittade bara Järnkaminerna på honom. Blickarna var tydliga om vad de ansåg om hans tilltag. Klackledaren påminde direkt om att under den här matchen var det inte tal om något skitsnack.

Trots att HV förlorade lämnade vi arenan med ett varmt hjärta.

Alltför ofta hör man om läktarvåld och supportrar som tänker mer på att slåss än att se på matchen.
Men när det verkligen gäller visas en äkta kärlek till sporten. Och till människorna som utför den.

Tack Järnkaminerna för en fantastisk kväll.


(bild lånad från aftonbladet.se)