Jag och Bonden

I fredags ringde Bonden mig på jobbet. Det händer ytterst sällan. Han meddelade då att jag skulle vara klar för avfärd kl 16.30 på lördagen (läs igår) för han hade fixat en överraskning.

Natten till lördagen fiskade vi kräftor som jag kokade under dagen. Vi skulle äta dem hemma på kvällen.

Tidigare i veckan hade jag suktat efter ett biobesök via en facebookstatus, men samtidigt klargjort att sådant har Bonden inte tid med i dessa bråda dagar.

Men det hade han! Eller han tog sig tid, trots att han har grymt mycket att göra just nu. Han hade bokat biljetter till "Snabba cash 3". På väg till stan stannade vi och köpte lite god plockat att ha till kräftorna och innan bion bjöd Bonden på ett glas vin på en bar.

Så mysigt! Galet vad jag älskar min fina bonde. Och filmen var jättebra.

Men vet ni vad som hände innan filmen? Jo, vi skulle hämta ut biljetterna i biomaten. Jag ställer mig bredvid den. Helt plötsligt får jag ett "slag" i huvudet och trycks sakta men bestämt mot väggen. Jag har totalt missat att jag står bredvid hissen. Hissdörren går upp automatiskt för att släppa ut dem som åkt i den och jag blir klämd mellan hissdörren och väggen! Jag hinner bli lite rädd innan jag inser att jag faktiskt får plats och snart går hissdörren igen.

Så om ni ska hå på bio i Linköping så passa er för att stå bredvid biomaten längst till höger. Eller se er för bättre än vad jag gjorde...

Och hade jag inte hissfobi innan så har jag det nu.

Ni ska inte tro på mig när jag säger att Bonden och jag aldrig ses och att bondfru-livet innebär en hel del ensamtid.

Bonden och jag ses visst!

Som idag. Först sågs vi när jag åkte hem från jobbet. Bonden var på väg någonstans med pickupen, men vi sågs på grusvägen och stannade och pratade lite med varandra. Sen var Bonden tvungen att åka, för grannen kom bakom i sin bil. Fast hon hade inte bråttom, så jag hann prata lite med henne också, sittandes i varsin bil. Så gör vi på landet.

Sen skulle jag åka till Bynn och hämta ett paket. Då kom Bonden i traktorn med en full spannmålsvagn bakom, så då såg vi igen. Vi vinkade till varandra.

När jag var på väg hem från Bynn mötte jag Bonden, på väg med Fendten för att hämta ett lastbilssläp som det skulle lastas halmbalar på. Bonden slog på stort och blinkade lite med lyktorna. Lite flirtande i vardagen.

Så idag har vi minsann setts tre gånger!

Det är "Vem vet mest" på tv.
Jag skulle kunna vara med där. Jag kan svaren.
När jag åker till jobbet på morgonen så lyssnar jag på "Vinn Adams pengar" på MorgonZoo. Jag kan slå honom.

(Så länge de inte frågar om sport.)

Häromdagen fick Adam frågan om vad solsystemets innersta planet heter.
Han svarade Jupiter.

Haha!

Det är nästan lika kul som när en kille på "Vem vet mest" fick frågan om i vilket landskap Kebnekajse ligger och svarade Småland.

Låt oss gå femton år tillbaka i tiden.
Låt oss föreställa oss att någon då talar om för mig att jag som 30-åring (typ...) kommer att tycka att det är riktigt roligt att mocka ut blöt halm och hönsskit ur hönshuset.

Det hade då från mig låtit så här:

"HAHAHAHAAA"

På den tiden hade jag planer på att bli en storstadstjej. Oj så fel det gick. Eller rätt.

Men det är kul. På allvar. Och för att det inte ska bli allt för oglamoröst så hade jag rosa gummistövlar och matchande linne och nagellack.

Bonden påstod att jag var jättesexig. En riktig babe...

Eller just det, det var tills han kände hur mycket hönsskit jag luktade.

Jag finner inga ord.

Eller jo.

Alla funktionshinder kommer inte med födseln. Sjukdom eller skador kan göra så att en person får ett psykiskt funktionshinder.

Jag har spenderat mycket tid med personer med psykiska funktionshinder, eller utvecklingsstörning om man vill kalla det så. Dessa stunder har gett mig så otroligt mycket, i positiv bemärkelse.

Synd för dessa inskränkta människor om de skulle missa det.

Jag vet precis vilka jag skulle välja som grannar!

Förra veckan tog jag och Bonden varsin spruta mot tbe. Egentligen skulle vi gjort det förra året (dos 3) och jag var rädd att vi skulle bli tvungna att börja om från början igen (det är ju inga billiga sprutor direkt). Men efter lite googlande kom jag fram till, via 1177, att vi kunde fortsätta med dos 3 ändå. Jag älskar google, det är så lätt att vara sin egen läkare.

Sagt och gjort, vi tog våra sprutor. Dessutom passade jag på att få ny astmamedicin utskriven. Det är ju bäst att passa på när man är på plats liksom.

På natten vaknar jag av att jag har så ONT i vänster arm. Absolut ingen strömmande smärta ut från bröstet (alltså sådan man ska ta på allvar) utan mer som ett blåmärke på överarmen. Det gör skitont och under en lång stund funderar jag på vad jag kan ha gjort. Till sist kommer jag ihåg den där sprutan jag tog tidigare under dagen. Det gör så ont att jag inte kan ligga på vänstersidan. Just då är att få ligga på vänstersidan det enda som kan få mig att somna, så jag är vaken några timmar.

Då kom jag att undra över en sak.
Varför sätter man alltid sprutor i vänster arm?
Alla sprutor jag tagit har de satt i vänster arm (med undantag från en i vänstra skinka på ett barnhem i Indien)

Varför är det så?
Har det att göra med att hjärtat sitter till vänster?
Är det blodets väg genom kroppen som styr?

Ni är några med sjukvårdsutbildning som läser det här, så var så god att svara.

/Hondenjätteblonda

Det här är ungefär lika kul som när Bondens morfar fick parkeringsböter på sin gamla Grålle i ett parkeringshus i Karlstad (Grållen stod sedan många år parkerad i lagårn hemma).

Jag hade ju en tanke att den här bloggen skulle bli lite mer av en "dethärharjaggjortidag"-blogg.

Så nu ska jag ta igen en månads frånvaro med att berätta att jag idag tog sovmorgon, skippade frukosten, åt lunch på verandan, solade, läste, solade....

Samma sak gäller ungefär alla dagar den här sommaren. Rätt njutbart.

Vi har också hunnit med en vecka på Gotland. Jag ska nog göra ett blogginlägg om det, men jag lovar inget.

Vår router kollapsade i maj och Bonden ansvarar för att skaffa en ny. Låt oss säga att det är tur att han inte ansvarar för matlagningen, för då hade vi svultit ihjäl.

Men det är segare att blogga via mobilnätet, så om ni startar något slags uppror i kommentarsfältet...?

Nähä.

Bonden har en tatuering på underarmen. Det är en text på maharathi (språket man talar i Maharastha, den delstat i Indien som Bonden kommer ifrån). Texten är hämtad från den bonad som Bonden hade med sig när han som niomånaders baby adopterades till Sverige och betyder "Herren vårt hem välsignat gör". Alltså finns det lite djup i tatueringen.

Nu funderar han på att höra en ny tatuering, även den med anknytning till Indien.

För några år sen besökte vi Indien och det barnhem Bonden kommer ifrån. Vi lärde då känna en norsk kvinna, vars föräldrar grundade barnhemmet (det drivs än idag av en norsk organisation). Efter en blick säger hon genast att Bonden är pauri, alltså att han kommer från ett folk som lever uppe i bergen. Detta kan hon bl a se på hans ljusa hy och mycket smala anklar.

Vi har haft lite roligt åt det genom åren, det här med pauri. När Bonden bröt foten 2008 påpekade ortopedläkaren de smala anklarna.

- Det är för att jag är pauri, sa Bonden.

- Jaha, då förstår jag, säger läkaren.

(Jamenellerhur?)

Nu åter till tatueringen.

Jag tycker att Bonden ska sätta följande tatuering i nacken.

"Made in India - by Pauri"

Hur många röstar för den?

Kom igen nu!

Det är 20 000 som cyklar runt Vättern och inget annat. Fast de cyklar 30 mil. Lätt att blanda ihop det där.

Sen har Aftonbladet minne som en guldfisk, inte som en guldgul. Men det och andra ordfel kan jag i alla fall skylla på iphonen.

Expressen har tydligen publicerat smygtagna bilder från prinsessparets smekmånad. Paret har nu bett att få vara i fred via Madeleines facebooksida.

Så klart de ska få vara i fred!

Det tycker Aftonbladet också, enligt bilden nedan. De måste ha kort minne, eftersom de så sent som för fyra timmar sen uppmanade de som visste mer om smekmånaden att höra av sig. Det grämer mig att jag inte hann ta en printscreen på det.

Skittidningar!!

Idag startar Vätternrundan.

Trettiotusen ska cykla runt sjön. En av dem är Bondens bästa kompis. Heja honom!!!! (Man ska aldrig förringa vikten av att heja)

Förra helgen gick halvvättern här i krokarna där vi bor. Bonden hade då bytt däck på en bil, och eftersom han är världsbäst på service åker han och hämtar kundens bil och kör tillbaka den när allt är klart. Mycket serviceminded.

I alla fall, när han hade kört tillbaka kundens bil kom han på att han hade glömt nycklarna till sin egen här hemma. Vägen in till bynn är avstängd under loppet, men vi som bor här får köra. Får men bör inte. Så i stället för att jag åkte och hämtade honom (vilket jag vägrade eftersom jag lider av svår fobi mot tävlingscyklister) så skulle han gå hem. Det är en bit. Hela tiden blev han så klart omkörd av tävlingsdeltagare. En av dessa ropar då till Bonden:

-Heja då!!!, samtidigt som han klappar i händerna.

Bonden kände inte direkt för att dra en hejaramsa, obilburen som han var. Och vad gör cyklisten? Jo, han buar ut Bonden. På riktigt "BUUUUUU". Cyklister verkar vara känsliga individer...

För övrigt så tar det tydligen drygt tolv timmar att ta sig runt Vättern. Tänk, om man sätter sig på ett plan i stället kommer man till Thailand på den tiden.

Just saying...