Jag och Bonden

I morse skulle jag upp till kyrkan för luciaövning. Till kyrkan finns två vägar. En lång och en kort. Den långa är hyfsad röjd från snö. Den korta är sällan röjd från snö.

Gissa vilken jag tog?

Jo, den korta så klart.

Lägg till att jag körde vår lilla bil. Den, en Avensis, är visserligen ganska stor, men den saknar fyrhjulsdrift.

När jag hade passerat de sista gårdarna på den korta vägen syntes inte vägen längre. Nej, det var ett jämt täcke av ca 40 cm snö. Då var det för sent för att vända. När man ska köra i snödrivor gäller det att gasa. Så jag gasade på samtidigt som jag skanderade "KOM IGEN DÅ, KOM IGEN DÅ!!!!" Under tiden försökte jag liksom gunga fram bilen med kroppen. För alla vet ju att det bästa sättet att undvika att köra fast med bilen är att gunga med kroppen.

Jag fastnade en gång lite lätt, kom loss och gasade igen. En gång fick jag stanna på den lilla fasta mark som fanns för att backa och ta fart mot nästa driva.

Tro det eller ej, men jag kom fram till kyrkan!

I eftermiddag kom Bonden till mitt jobb för att byta bil med mig. Han skulle ut på en snörunda och eftersom jag jobbade sent var det bäst att jag fick ha den stora bilen. Den med fyrhjulsdrift.

Jodå, jag kom nästan hela vägen hem. När det var drygt en kilometer kvar av grusvägen stannade jag vid en mötesplats. Och trots att jag var på rätt sida snöpinnen, så gled jag ner i diket. Och där satt jag. Bonden med traktor befann sig fem mil bort där han röjde snö. Det var bara att dra på sig termobyxorna och knalla hemåt. Bilen stod där den stod och skulle knappast flytta på sig.

Efter en stund ringde grannen, som passerat min dikesparkerade bil och erbjöd dig att dra upp mig. Bonden hade nämligen dragit upp hans fru tidigare idag.

Här på landet byter männen tjänster med varandras fruar.

När det gäller dikeskörning/fastkörning alltså. Inget annat!