Jag och Bonden

Okej, den här väskan hade jag bestämt mig för till vårt bröllop.

(Skiten går inte ens att visa, hur många gånger jag än klistrar inte den)


Nu har den utgått!!!!!!!!!!!!!!!!

Ni vet hur viktiga väskor är för mig. Behöver jag säga att jag nästan gråter??
Jag har kontaktat företaget som säljer den, de har inga kvar. Dessutom tyckte de inte att den passade som brudväska. Nähä???? I stället tyckte de att jag skulle köpa en kritvit. Jomenvisst, det blir ju ursnyggt till min cremefärgade brudklänning.

Älskade bloggvärlden, kan ni vässa era googlefingrar och hjälpa mig googla fram en fin, bullig brudväska? Inte kritvit!!

Själv har jag scrollat mig igenom 50 (!!!!) sidor på tradera.
Vet ni hur många fula väskor det finns där??
Det vet jag!




Jag funderar även på den här, ska bara ta reda på vilka mått den har.

Det är skitmånga som har fått lön idag.
Inte jag.
Det beror inte på att jag jobbar på Saab eller nåt liknande. Nix, jag är kommunanställd och får således lön den 27:e.
Det är lika kul varje gång alla andra har lönefredag och en annan har sistahelgenförelönhelg.

Fast vad gör väl det.

26 november - vårt bröllop
28 december - Thailand
19 februari - fjällen

...och lön på tisdag!!

Jag kollar på hockey på tv. Det är rätt bra fart i matchen.
Fullt med energi. Upprepade gånger funderar jag på varför matchen går så sent??
Att de orkar!!??

Nu är den slut. Klockan är 21.28.
Helt normal sluttid alltså.

Men eftersom vi åt innan klockan sju i kväll och att jag även hann ta ett bad innan klockan åtta så ligger jag alltså före i tidsschemat. Detta trots att jag inte var hemma förren strax efter klockan sex.

Det är alltså så här man gör om man vill komma i säng innan midnatt?

Igår var vi på hockey. Jag har bara ett lag i mitt hjärta och det är HV71. Precis som många andra har jag tagit Stefan Livs bortgång hårt. Jag kände honom inte, fast ändå kände jag honom.

Igår kom tårarna flera gånger.
När bilderna rullade på Stefan Liv.
När Djurgårdens ordförande i sitt minnestal berättade att klubben skänker 50 000 kronor till Stefan Livs minnesfond.
När hela publiken under den tysta minuten genomförde ett gemensamt tifo och i svart och vitt bildade Stefan Livs namn över hela arenan.

Men framförallt när Djurgårdens klack, Järnkaminerna, stämde upp i hyllningssång till Stefan Liv både före och flera gånger under matchen. När de vid avblås inte hyllade sin egen seger utan i stället hyllade Stefan Liv.
När de höll upp sin banderoll "Människoliv är mer värda än lagtillhörighet".

Vi satt bredvid Järnkaminerna och både såg och hörde hur klackledaren klargjorde att om någon sa ett ljud under den tysta minuten skulle vederbörande åka ut med huvudet före. Då en person lite längre ner på sittplats under matchen började håna North Bank Supporters tittade bara Järnkaminerna på honom. Blickarna var tydliga om vad de ansåg om hans tilltag. Klackledaren påminde direkt om att under den här matchen var det inte tal om något skitsnack.

Trots att HV förlorade lämnade vi arenan med ett varmt hjärta.

Alltför ofta hör man om läktarvåld och supportrar som tänker mer på att slåss än att se på matchen.
Men när det verkligen gäller visas en äkta kärlek till sporten. Och till människorna som utför den.

Tack Järnkaminerna för en fantastisk kväll.


(bild lånad från aftonbladet.se)

Jag kollar på en fnittrig Pernilla Wahlgren som presenterar sin lista i det nya programmet "Vad hände med?".
Jag är visserligen inte lika fnissig där jag sitter i soffan och fryser, men jag vill minsann inte vara sämre!

Här har ni dem, mina 10 "Vad hände med?"

10. Ludmilla Engqvist - Det var liksom bara doping och good bye. Men vad hände sen med de där gulblåa naglarna?

9. Den där Micke som hjälpte till att göra Linda som då hette Rosing känd i Big Brother. Honom är det minsann tyst om. Är det bara tjejer som kan bli kända på att pöka i tv? Eller just det, det finns visst några killar från den där vidriga såpan "Kungarna av Tylösand" som livnär sig på att kändisbartenda.

8. Den blå lekhästen som min kompis Samuel hade när vi var små. Alltså, vad jag saknar den häsen. Den var det finaste jag visste. Eller ännu mer, vad blev det av min fina prickiga trähäst som man kunde åka på?? Eller mina fina handväskor i lack, en röd axelremsväska med Hello Kitty på och en fantastisk turkos sak med en stor rosett. VAD HÄNDE MED DEM?????? Jag vill ha dem tillbaka!!!!
.....okej, nog om mina gamla leksaker innan det här spårar ur, för snart blir jag gråtmild och börjar tänka på dockan Petra som blev huvudlös och som jag tvingades att slänga. Fast jag fick väl typ fem nya...

7. Baren i Rederiet. Jag har varit i den på tv-huset vid Gärdet. Var är den nu??

6. Oliver Loftén, han som spelade Åke i Bert-filmen. Han och hans flickvän var med i varje nummer av Okej och det var stort förlovningsreportage om dem. Då var de typ 15.

5. Manicklar. Sådana där plastbokstäver i olika storlekar som man kunde sätta ihop till långa kedjor. Man spelade med dem på rasterna. Varför har inte de kommit tillbaka??

4. Bengt Dahlqvist. Det var han som spelade Daniel i "Skilda världar". Han sjöng in låtar också. Vad blev det av honom?

3. 100-grams chipspåsar. Det var en lagom storlek minsann! Nu finns det bara 200 g eller ännu hellre 300 g och då ligger det alltid minst 100 g kvar i skåpet och blir mjuka och äckliga. Därför har jag slutat att äta chips. Vilket är bra.

2. USA-sockar. Vita sockar med längre skaft som man hasade ner mycket noggrannt i veck. Eller skit i vad som hände med dem och måtte de aldrig komma tillbaka!!!

1. East 17. På allvar alltså. Jag älskade dem. Det gjorde min fina vän Anna också. Om man gillade dem var man dessutom tvungen att hata Take That, så det gjorde vi. När nyheten om att East 17 skulle splittras grät vi. Min favorit var Terry och Annas var Brian. Vad gör de nu??





Jodå, det funkar fortfarande. Lovely!!

Idag har jag sett en man ligga nertryckt i en åker samtidigt som en polis satte handfängsel på honom.
Bonden och jag hamnade nämligen mitt i händelsernas centrum idag.

Jag kan säga så här: Det var rena turen att de där idioterna inte mötte någon när de drog av vägen.
Jag hoppas att de fick lera i munnen när de låg där på åkern och krälade. Lera med mask i.

För 10 år sedan låg jag hemma med hög feber. Jag hade gått två veckor på lärarutbildningen och precis flyttat in i min lägenhet.
Jag kollade på någon tv-såpa när en textremsa började rulla på tv:n om att ett plan kraschat in i World Trade Center och att en extra nyhetssändning snart skulle sändas. Direkt bytte jag kanal till en nyhetskanal. Där visades bilder över hur Pentagon brann.
Långsamt förstod jag att det här var något helt annat än en olycka.

Just då förändrades världen.

Han var en stor hockeyspelare.
Större är att han var en far, en make, en son, en bror.



(denna minnesfilm är hämtad från facebooksidan R.I.P Stefan Liv)

Mina tankar finns hos Stefan Livs familj och hos de andra drabbade familjerna efter flygolyckan i Jaroslavl.

Jag spanar lite på tradera för att göra fynd på diverse detaljer inför bröllopet (tänk unik vintageväska och kameror, brudutstyrsel är redan införskaffad).

På sökordet "bröllopet" får jag upp det här:



Det kanske är uppenbart, men jag vill ändå tala om för er att det är "Stylish Mustasch" det handlar om.

Jag ska tvinga alla gäster att ha på sig en sådan.

Det här är mitt femhundrade inlägg. Hur firar man det?
Kanske genom att ge er en liten rebus?





nkers      
kost




....på riktigt.