Jag och Bonden

Jag har konstaterat att vi verkligen blir helt utan päron i år. Det gör mig inte så mycket, jag har aldrig varit så förtjust i päron och jag kan inte påstå att det blivit bättre precis.
Men det fick mig att tänka på en sak. När jag var liten bodde vi i ett område med en liten, allmän tomt i mitten av bostadsområdet. I slänten upp mot den närmsta hustomten fanns ett fantastiskt pilträd som var underbart att klättra i. Ni minns hur ovanligt det var med riktigt bra klätterträd va?
Grannpojken och jag är där och klättrar då mannen i huset kommer ut.
Han vill inte att vi ska klättra där.
I hans päronträd.
Saken är den att jag var urblyg när jag var liten. (Förutom en gång när jag som 6-åring korrigerade en guide i en kyrka på Teneriffa, men hon hade fel angående den bibliska historien, och jag gick i söndagsskolan, så det kunde jag inte låta passera).
I alla fall sa jag inget till granngubben. Jag tänkte bara att han måste vara hemskt dum som inte känner igen ett pilträd och att han får leta bra länge om han ska hitta päron i det trädet.

Fast egentligen tror jag inte gubben var så dum. Han trodde bara att jag var dummare.
Jo, förresten, den gubben var dum. Skitdum.

(Jag vill bara tillägga att mitt päronträd verkligen är ett päronträd. Fast utan päron just i år.)